Europeisk musik under tidig medeltid
Introduktion
Under medeltiden utformades kristendomen och den västerländska kulturen
till vad de är idag. Romarrikets (och antikens) fall berodde dels på
germanernas framgångar och dels på kristendomen. De germanska stammarna
försvann själva senare men kristendomen fick fler och fler anhängare
i det tidigare så splittrade Europa. Kyrkor och kloster byggdes över
hela kontinenten och även i det tidigare så hedniska Norden fick
religionen ett allt starkare fäste.
Musikaliskt sett var kyrkan i början mycket avvaktande. De kristna
ledarna ville inte veta av något samband med den hedniska kulturen
och därför "lånade" man av judarna genom att införa psalmer och
därigenom dess sångsätt, psalmodi. Detta var redan en viktig del av
den judiska gudstjänsten. Härifrån vidareutvecklades den katolska musiken,
som i sin linda endast var en enstämmig vokal monofoni.
Den gregorianska musiken
Kristendomen fick sina fasta seder och traditioner fastställda av den
romerske påven Gregorius den Store (540-604). Hans hade mycket stort
inflytande över kristendomen, vilket märks tydligast i benämningen på
den romersk-katolska kyrkosången. Den gregorianska psalmodin låter med
sina utsmyckningar och långa vokalstycken kanske främmande för oss men
visar endast hur starkt influerad kristendomen var från andra kulturer.
Sättet att i slutvokalen på ordet Alleluja sjunga långa tonrankor är
typiskt orientaliskt som kristendomen tagit från den judiska synagogs
musiken.
En helt annan sångtyp var hymnen, införd på 300-talet. Den skiljde sig
från psalmodin genom att dess text inte var hämtad från Bibeln, utan
nyskrivna dikter. Detta gjorde hymnen så omtyckt bland folket att den
nästan kan jämföras med nutidens popmusik. Hymnerna diktades främst till
hjältars och ledares ära. I Norden hyllades främst nationalhelgonen Knut
(Danmark), Erik (Sverige) och Olav (Norge).
Psalmodier och hymner sjöngs oftast som växelsång mellan en försångare
och en kör eller två körer.
För att sprida den kristna nyordningen lät Gregorius den på 300-talet
grundade Schola Cantorum (sångskolan) utöka sin verksamhet till dotterskolor
ut i Europa. Dessa skulle liksom originalet medverka i den kristna
missionen genom att utbilda skönsjungande män i kristen musik.
Mässan
Den sakrala mässan är en mycket gammal företéelse. Bland de som finns be-
varade har man funnit en från 1000-talet nedskriven med hjälp av nevmer
(antikt notsystem utan notlinjer). Mässan består alltid av samma text och
sånger även om melodin kan avvika:
Kyrie eleison (grek. Herre, förbarma dig över oss.)
Gloria in excelsis Deo (lat. Ära vare gud i höjden)
Sanctus, Dominus Deus Sabaoth (lat. Helig, Herre Gud allsmäktig)
Agnus Dei, qui tollis peccata mundi: miserere nobis (lat. O Guds
lamm, som borttager världens synder, förbarma dig över oss)
Det finns också speciella dödsmässor, Requiem (lat. vila), som skrevs då
uppsatta ledare avlidit.
Tidegärden
Tidegärden består av åtta mindre gudstjänster utspridda under dagen som
förut användes i kloster för att hjälpa till att hålla dagsrytmen. Under
gudstjänsterna sjöng man ur Psaltaren och arrangerade skriftläsning.
Notskriften
Kyrkan övertog inte grekernas notskrift utan uppfann en egen som med hjälp
av s k nevmer (grek. vinkar) angav nästa tons läge. På 1100-talet utvecklades
det första notsystemet med linjer och efter sekel av vidareutveckling har
man kommit fram till dagens nästintill perfekta system.
Carmina Scholastica
Sakral medeltidsmusik behöver inte bara syfta tillbaka på det religiösa. Vid
de större domkyrko- och klosterskolorna uppstod sånger som också var anpassade
till vardagen. Dessa carmina scholastica, skolsånger, hade stor betydelse för
bl a den nordiska undervisningen. Den berömda sångsamlingen Piae Cantiones, ut-
given 1582 betecknas som Sveriges första "egna" skolsångbok och består huvud-
sakligen av högtidssånger.
Studenterna skrev också själva visor, ofta med mer lättsamt innehåll såsom dans-
skämt- och dryckesvisor. Denna viskonst är väl känd och kallas vagantdikting.
Trubadur- och minnessång
I början av 1100-talet började en ny sorts musikkonst blomma upp. I Syd-
frankrike blev det på modet för unga adelsmän att skriva dikter och sedan
sätta ihop en melodi till den. Dessa män kallades trubadurer, finnare (av
text och melodi). Var man duktig blev man berömd och fick framföra sina verk
vid de stora hoven och kanske gifta sig med hovets dotter.
Trubadurernas arbete gjordes i Nordfrankrike av s k trovärer och i Tyskland
av minnessångare (tys. minne=kärlek). Gemensamt för dem alla är att deras visor
är romantiska på gränsen till erotiska. Melodierna är förmodligen hämtade från
folkvisor eller gregorianska sånger. Notabelt är att det var med vissångarna som
den instrumentala musiken återkom på bred front till Europa. Den hade tidigare
varit tidvis förbjuden p g a att den förknippats med hedniska kulturer.
Trovär- och minnessången dog så småningom ut och ersattes av de s k mäster-
sångarna. De kunde dock inte mäta sig i skicklighet jämfört med sina föregångare.
Detta beroende på att mästersångarna var vanliga hantverkare som hade långt ifrån
samma utbildning som trubadurerna eller trovärerna. Vissa höjde sig dock från
mängden, t ex Hans Sachs, huvudrollsinnehavare i Wagners opera "Mästersångarna i
Nürnberg".
Viskonsten i Norden
På 1200-talet kom riddarväsendet till Norden och därmed också trubadurkonsten.
Den nordiska visan var tydligen inte helt lik den franska eftersom den fått en
egen benämning, ballad. Idag är det dock svårt att riktigt veta vad som sär-
skiljde den eftersom det inte finns en enda ballad kvar i original. Det man
vet säkert är att innehållet bl a indelades i riddarballader (kärlek), kämpa-
ballader (hjältar), historiska ballader (strider), naturballader(näcken m fl) och
legendballader (helgon).
Den kanske mest kända balladen är den om Ebbe Skammelsrud. En speciell kult
verkar också ha byggts upp kring stalledrängen Staffan. Han finns avbildad på
kyrkomålningar i hela Svea- och Götaland samt omtalad i flera olika folkvisor,
bl a i en från 1200-talet som räknas som Sveriges äldsta.
Balladerna, som ursprungligen endast hörde hemma hos de högre klasserna blev
efter hand allt mer folkligt lagda och övertogs av bondekulturen.
Flerstämmighetens utveckling
Ett av de största genombrotten i Europas kulturutveckling kom när polyfonin
(polys=flera, fone=ljud) började användas inom musiken. Det blev ett sådant trend-
brott att folk efter ett par år inte längre förstod sig på den enstämmiga
musiken. Nästan all tidigare skriven musik som fanns att tillgå rearrangerades
och fick minst en ny stämma.
Varifrån kom då flerstämmigheten? Ingen vet med säkerhet. Tekniken fanns dock
hos mindre folkgrupper på bl a de brittiska öarna innan den nådde
Kontinentaleuropa. Upptäcktsresanden Giraldus Cambrensis skildrar i en krönika
från 1200-talet flerstämmiga körer som han mött i de norra delarna av England
och Wales. Han antyder att befolkningen har tagit efter ockuperande danska och
norska vikingars sångsätt.
Flerstämmigheten började annars utvecklas i norra Frankrike på 1000-talet. Till
att börja med var den strängt vokal och sakral. Sedan lade man på stämma
efter stämma varav den låga ténoren bestod av långa toner som ackompanjerade
en snabbare ljusare melodi, discantus. Ovanpå denna lades en tredje stämma,
triplum och så småningom en fjärde melodi, kvadruplum. Denna melodistruktur som
utvecklades på 1400- och 1500-talen kan betecknas som musikalisk gotik, p g a
dess likheter med den gotiska arkitekturen och konsten.
Notre Dame-skolan och Ars Nova
Den kanske mest berömda av medeltidens läroverk var Notre-Dame-skolan i Paris.
Den grundades på 1200-talet för utbildning inom den då ledande gotiska
arkitekturstilen och flerstämmiga musiken. Notre-Dame ledde utvecklingen inom
dessa två områden och utarbetade bl a en ny version av notskriften,
mensuralnotskriften.
På 1300-talet inleddes en ny epok inom musiken kallad Ars Nova, den nya
konsten. Den började i Italien och Frankrike där flerstämmigheten blivit
så dominerande att den börjat tränga tillbaka den enstämmiga. Tonkonsten
utvecklades snabbt och t o m den tidigare så konservativa kyrkan började
uppdatera sina alster.
Musikinstrument
Det utvecklades många olika musikinstrument under medeltiden. Vissa används
än idag men de flesta har blivit ersatta av modernare uppföljare. Medel-
tiden får ändå betraktas som den tidsålder då många musikinstrument
genomgick sin största förvandling till vad de är idag. De var inte
längre bara bra på att låta utan hade också möjligheten att skapa musik.
Ingenting var dock färdigutvecklat än. Gitarren, blockflöjten, trumpeten,
och cymbalen fanns men var alla än så länge klumpiga och lät ganska
illa. Det fanns orglar i kyrkorna men tangenterna var så stora att
organisten var tvungen att använda armbågen för att orka trycka ner dem.
Utvecklingen går som tur är framåt.
Källförteckning
Musikhistoria: Arne Aulin, 1970, Natur och Kultur, Stockholm
j