Europeisk musik under tidig medeltid Introduktion Under medeltiden utformades kristendomen och den västerländska kulturen till vad de är idag. Romarrikets (och antikens) fall berodde dels på germanernas framgångar och dels på kristendomen. De germanska stammarna försvann själva senare men kristendomen fick fler och fler anhängare i det tidigare så splittrade Europa. Kyrkor och kloster byggdes över hela kontinenten och även i det tidigare så hedniska Norden fick religionen ett allt starkare fäste. Musikaliskt sett var kyrkan i början mycket avvaktande. De kristna ledarna ville inte veta av något samband med den hedniska kulturen och därför "lånade" man av judarna genom att införa psalmer och därigenom dess sångsätt, psalmodi. Detta var redan en viktig del av den judiska gudstjänsten. Härifrån vidareutvecklades den katolska musiken, som i sin linda endast var en enstämmig vokal monofoni. Den gregorianska musiken Kristendomen fick sina fasta seder och traditioner fastställda av den romerske påven Gregorius den Store (540-604). Hans hade mycket stort inflytande över kristendomen, vilket märks tydligast i benämningen på den romersk-katolska kyrkosången. Den gregorianska psalmodin låter med sina utsmyckningar och långa vokalstycken kanske främmande för oss men visar endast hur starkt influerad kristendomen var från andra kulturer. Sättet att i slutvokalen på ordet Alleluja sjunga långa tonrankor är typiskt orientaliskt som kristendomen tagit från den judiska synagogs musiken. En helt annan sångtyp var hymnen, införd på 300-talet. Den skiljde sig från psalmodin genom att dess text inte var hämtad från Bibeln, utan nyskrivna dikter. Detta gjorde hymnen så omtyckt bland folket att den nästan kan jämföras med nutidens popmusik. Hymnerna diktades främst till hjältars och ledares ära. I Norden hyllades främst nationalhelgonen Knut (Danmark), Erik (Sverige) och Olav (Norge). Psalmodier och hymner sjöngs oftast som växelsång mellan en försångare och en kör eller två körer. För att sprida den kristna nyordningen lät Gregorius den på 300-talet grundade Schola Cantorum (sångskolan) utöka sin verksamhet till dotterskolor ut i Europa. Dessa skulle liksom originalet medverka i den kristna missionen genom att utbilda skönsjungande män i kristen musik. Mässan Den sakrala mässan är en mycket gammal företéelse. Bland de som finns be- varade har man funnit en från 1000-talet nedskriven med hjälp av nevmer (antikt notsystem utan notlinjer). Mässan består alltid av samma text och sånger även om melodin kan avvika: Kyrie eleison (grek. Herre, förbarma dig över oss.) Gloria in excelsis Deo (lat. Ära vare gud i höjden) Sanctus, Dominus Deus Sabaoth (lat. Helig, Herre Gud allsmäktig) Agnus Dei, qui tollis peccata mundi: miserere nobis (lat. O Guds lamm, som borttager världens synder, förbarma dig över oss) Det finns också speciella dödsmässor, Requiem (lat. vila), som skrevs då uppsatta ledare avlidit. Tidegärden Tidegärden består av åtta mindre gudstjänster utspridda under dagen som förut användes i kloster för att hjälpa till att hålla dagsrytmen. Under gudstjänsterna sjöng man ur Psaltaren och arrangerade skriftläsning. Notskriften Kyrkan övertog inte grekernas notskrift utan uppfann en egen som med hjälp av s k nevmer (grek. vinkar) angav nästa tons läge. På 1100-talet utvecklades det första notsystemet med linjer och efter sekel av vidareutveckling har man kommit fram till dagens nästintill perfekta system. Carmina Scholastica Sakral medeltidsmusik behöver inte bara syfta tillbaka på det religiösa. Vid de större domkyrko- och klosterskolorna uppstod sånger som också var anpassade till vardagen. Dessa carmina scholastica, skolsånger, hade stor betydelse för bl a den nordiska undervisningen. Den berömda sångsamlingen Piae Cantiones, ut- given 1582 betecknas som Sveriges första "egna" skolsångbok och består huvud- sakligen av högtidssånger. Studenterna skrev också själva visor, ofta med mer lättsamt innehåll såsom dans- skämt- och dryckesvisor. Denna viskonst är väl känd och kallas vagantdikting. Trubadur- och minnessång I början av 1100-talet började en ny sorts musikkonst blomma upp. I Syd- frankrike blev det på modet för unga adelsmän att skriva dikter och sedan sätta ihop en melodi till den. Dessa män kallades trubadurer, finnare (av text och melodi). Var man duktig blev man berömd och fick framföra sina verk vid de stora hoven och kanske gifta sig med hovets dotter. Trubadurernas arbete gjordes i Nordfrankrike av s k trovärer och i Tyskland av minnessångare (tys. minne=kärlek). Gemensamt för dem alla är att deras visor är romantiska på gränsen till erotiska. Melodierna är förmodligen hämtade från folkvisor eller gregorianska sånger. Notabelt är att det var med vissångarna som den instrumentala musiken återkom på bred front till Europa. Den hade tidigare varit tidvis förbjuden p g a att den förknippats med hedniska kulturer. Trovär- och minnessången dog så småningom ut och ersattes av de s k mäster- sångarna. De kunde dock inte mäta sig i skicklighet jämfört med sina föregångare. Detta beroende på att mästersångarna var vanliga hantverkare som hade långt ifrån samma utbildning som trubadurerna eller trovärerna. Vissa höjde sig dock från mängden, t ex Hans Sachs, huvudrollsinnehavare i Wagners opera "Mästersångarna i Nürnberg". Viskonsten i Norden På 1200-talet kom riddarväsendet till Norden och därmed också trubadurkonsten. Den nordiska visan var tydligen inte helt lik den franska eftersom den fått en egen benämning, ballad. Idag är det dock svårt att riktigt veta vad som sär- skiljde den eftersom det inte finns en enda ballad kvar i original. Det man vet säkert är att innehållet bl a indelades i riddarballader (kärlek), kämpa- ballader (hjältar), historiska ballader (strider), naturballader(näcken m fl) och legendballader (helgon). Den kanske mest kända balladen är den om Ebbe Skammelsrud. En speciell kult verkar också ha byggts upp kring stalledrängen Staffan. Han finns avbildad på kyrkomålningar i hela Svea- och Götaland samt omtalad i flera olika folkvisor, bl a i en från 1200-talet som räknas som Sveriges äldsta. Balladerna, som ursprungligen endast hörde hemma hos de högre klasserna blev efter hand allt mer folkligt lagda och övertogs av bondekulturen. Flerstämmighetens utveckling Ett av de största genombrotten i Europas kulturutveckling kom när polyfonin (polys=flera, fone=ljud) började användas inom musiken. Det blev ett sådant trend- brott att folk efter ett par år inte längre förstod sig på den enstämmiga musiken. Nästan all tidigare skriven musik som fanns att tillgå rearrangerades och fick minst en ny stämma. Varifrån kom då flerstämmigheten? Ingen vet med säkerhet. Tekniken fanns dock hos mindre folkgrupper på bl a de brittiska öarna innan den nådde Kontinentaleuropa. Upptäcktsresanden Giraldus Cambrensis skildrar i en krönika från 1200-talet flerstämmiga körer som han mött i de norra delarna av England och Wales. Han antyder att befolkningen har tagit efter ockuperande danska och norska vikingars sångsätt. Flerstämmigheten började annars utvecklas i norra Frankrike på 1000-talet. Till att börja med var den strängt vokal och sakral. Sedan lade man på stämma efter stämma varav den låga ténoren bestod av långa toner som ackompanjerade en snabbare ljusare melodi, discantus. Ovanpå denna lades en tredje stämma, triplum och så småningom en fjärde melodi, kvadruplum. Denna melodistruktur som utvecklades på 1400- och 1500-talen kan betecknas som musikalisk gotik, p g a dess likheter med den gotiska arkitekturen och konsten. Notre Dame-skolan och Ars Nova Den kanske mest berömda av medeltidens läroverk var Notre-Dame-skolan i Paris. Den grundades på 1200-talet för utbildning inom den då ledande gotiska arkitekturstilen och flerstämmiga musiken. Notre-Dame ledde utvecklingen inom dessa två områden och utarbetade bl a en ny version av notskriften, mensuralnotskriften. På 1300-talet inleddes en ny epok inom musiken kallad Ars Nova, den nya konsten. Den började i Italien och Frankrike där flerstämmigheten blivit så dominerande att den börjat tränga tillbaka den enstämmiga. Tonkonsten utvecklades snabbt och t o m den tidigare så konservativa kyrkan började uppdatera sina alster. Musikinstrument Det utvecklades många olika musikinstrument under medeltiden. Vissa används än idag men de flesta har blivit ersatta av modernare uppföljare. Medel- tiden får ändå betraktas som den tidsålder då många musikinstrument genomgick sin största förvandling till vad de är idag. De var inte längre bara bra på att låta utan hade också möjligheten att skapa musik. Ingenting var dock färdigutvecklat än. Gitarren, blockflöjten, trumpeten, och cymbalen fanns men var alla än så länge klumpiga och lät ganska illa. Det fanns orglar i kyrkorna men tangenterna var så stora att organisten var tvungen att använda armbågen för att orka trycka ner dem. Utvecklingen går som tur är framåt. Källförteckning Musikhistoria: Arne Aulin, 1970, Natur och Kultur, Stockholm j